|
Teknikens under
eller teknikens fasa?
Jag var på en
grillfest nu härförleden och slogs av en tanke som etsats sig fast. Tanken slog
mig när jag för elfte gången stirrade rakt in en kameralins.
Men som tur
va, så tillhörde den en vän och jag var inte sämre än att jag raderade bilden
när tillfälle gavs. Men tanken kunde jag inte radera. Det fanns ingen soptunna i
mitt huvud där jag kunde dumpa den. Den har likt ett virus bitit sig kvar.
Det här med
foto. Förr var alla så sparsamma med kort. Rullen hade bara ett visst antal,
antingen 24 eller 36, sen var det stopp. Det gällde alltså att förvalta dem väl.
Det togs inga onödiga kort, alla hann posera fint. För det kostade minsann att
framkalla.
Så är det inte
idag. Nu har nästan alla under 60 år en kamera med sig jämnt. Kanske inte den
bästa, men lagom nog för att kunna föreviga vissa stunder.
Vill vi
verkligen det? Föreviga vissa stunder?
Den dagen man
har sin ”fuldag”, ska den förevigas? Tyvärr kan jag inte styra över det, mer än
att undvika att gå ut.
Men nu när det
är sommar. Sommar som innebär sol, bad, stränder och bikini…
Jag tillhör
den sorten som badar och alla andra som gör det har säkert varit med om effekten
när man vältrar sig upp ur vattnet. Allt inte sitter där det ska.
Inget konstigt
eller ovanligt med det.
Men tänk om
någon ”råkar” få med det på bild? Eller kanske just håller på att filma med sin
telefon. Ska jag spana innan jag går upp för att kasta mig över denne och radera
materialet? Eller ska jag, eftersom att jag själv valde att gå ut denna dag i
bikini, skylla mig själv när jag ser mig själv halvnaken på youtube?
Här kan jag
förvisso välja att ta på mig våtdräkt eller försöka hitta en öde strand. Men
inget av alternativen känns lockande.
En sak ska jag
i alla fall göra medan jag letar efter lösningen. Det är att skaffa mig en snygg
bikini. Då fokuserar alla på den istället för på vem det är som bär den.
Bada å njut i
sommar!
|
