Ja, självklart! Inget annat..?

Pulsen har passerat max. Svetten rinner. Det ser ut som att jag är nyduschad. Ansiktet har intagit en ny röd, lila nyans. Men jag fortsätter snällt att boxas och att sparkas och mellan ronderna göra armhävningar varvat med upphopp.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna träna så hårt att jag känner blodsmak i munnen och att det nästan börjar svartna för ögonen. Men jag fortsätter. Vad han än säger så kommer jag att göra mitt bästa för att genomföra det.

Med livet som insats. Han, är mannen som kommer att förändra år 2007 för mig och många andra i nybörjargruppen på Thaiboxningen. Han är tränaren.

Han får oss i gruppen att följa hans minsta order. Det känns som en hatisk liten förälskelse.

Alla i gruppen är som de soldater man ser i Amerikanska krigsfilmer, som följer generalens order. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en sån som följde minsta order. Men jag erkänner, jag är en slav, fast det är med ett konstigt glädjepirr i kroppen.

Detta väcker onekligen en tanke i mig om vad som kanske behövs i den svenska skolan.

I var och varannan tidning har jag senaste tiden sett artiklar om den nya skolan, där det ska införas ordning och reda i skolan. Jag har i samma tidningar läst om hur eleverna kör med sina lärare. En dokumentär med namn Vikarien, visar tydligt hur skolan fungerar på många platser idag.

Att det införs ordning och reda i skolan har väckt olika reaktioner. Många anser att detta är fel. Att det istället handlar om att barnen ska vara fostrade när det kommer till skolan. Att det inte är skolans arbete att fostra barn. Skolan ska lära ut. Uppförande är enligt mig något som man måste lära sig. Varför ska inte skolan få hjälpa till med det?

Jag undrar om de föräldrar som är motståndare till den nya skolpolitiken är samma föräldrar som skjutsar sina barn till Thaiboxningen. Där det är ord och inga visor och det är kollektiv bestraffning. Och jag vet att det inte är unikt hos Thaiboxningen.

Fotboll, hockey, friidrott, och många fler sporter har samma ordning.

Det fungerar. Barnen gör något det tycker är kul, de lär sig något och de uppför sig och respekterar varandra och deras tränare.

Det torde fungera även i skolan. Varför får inte lärarna samma respekt som tränarna?

Vad kan få eleverna att med en konstig glädjekänsla göra vad läraren ber om utan att ifrågasätta? Fast utan blodsmak i munnen och den röd, lila ansiktsfärgen.

Emelie är Accessoras nya krönikör. Här kommer hon ventilera tankar och känslor när andan faller på.

Skrivandet tar upp en stor del av Emelies tid (men hon hoppas att det kommer bli ännu mer!), bland annat skriver hon för nätmagasinet SalongK.  Annars jobbar hon som konsult och har studerat Tv-journalistik vid Medie-skolan i Stockholm. På den lilla fritid som blir över försöker hon sig på lite sportande mellan träffar med nära och kära.
Hon har en viss kärlek för skor, och när det gäller smink och hudvård så pågår det ständiga sökandet efter det som håller längst och bäst.

Favoritprodukter på Accessora just nu är Malling & Mikai Double Bag och Hanky Panky boy shorts.

Kommentarer på krönikan? Maila Emelie: